Gässsp..Zzzzz

Fy fanken va jag är trött..kan det ha med progesteronet att göra månne..kan sitta och sova inga problem.
Idag är det exakt 1 vecka sedan lilla pyret sattes in..tiden går fort..känns dock som om det var mycket längre sedan. Känner inget speciellt, drar lite i nedre delen av magen ibland, men det är inte lika ofta som det var förra veckan. Så nu hoppas vi att "Det" har fäst sig och vill stanna där inne =)

Studierna är på slutklämmen innan sommaruppehållet, känns sååå sköönt..motivationen är liksom slut nu.
Imorgon onsdag får vi tillgång till en hemtenta via datorn som ska göras,och lämnas in den 7 juni.
Den handlar om etik och moral, sedan är sista kursen klar för termin 2..wiiiii...härligt!!!
Fattar inte riktigt att jag faktiskt gått ett helt år på sjuksköterske utbildningen, men så är det :)

I sommar ska jag jobba lite inom psykiatrin och sedan bara ha det skönt och landa i allt som varit med både studier och IVF-resa. Har faktiskt varit väldigt mycket nu, något hela tiden och en massa "måsten" genom studierna.

Önskar er en fin kväll & att solen skiner där ni är!

Kraam fr B

Nu är "Det" på plats

Allt gick fin fint i tisdags em då jag/vi fick vårt fina embryo insatt. Embryot var starkt och låg på max poäng enligt skalan för hur de klarar upptingen. Så då hade läkarna och embrylogerna beslutat sig för att hjälpt det lilla embryot till det yttersta som de kan göra när det ser så bra ut. De liksom ruggade upp den yttersta ytan runt cellen så att det lättare kan få fäste i min livmoder. Det hette hatching om jag minns rätt. Det här lilla ägget var verkligen starkt och fint påtalade läkare flera gånger för mig =)

Fick tablett trombyl av IVF som jag ska ta 1 om dagen fram till grav.test, för att undvika att få små blodproppar som är en följd av en reaktion från kroppens immunförsvar, vilket kan göra att de lilla embryot stöts bort och ut som en blödning.

Så nu är det bara att be till de högre makterna och hålla tummarna att det lilla men starka emryot bestämmer sig för att fäser sig och stanna där inne.

I början av juni är det dags att göra grav.test..och det är ju snart..tiden går så fort.
Jag lever på som vanlig eller nästan vanligt..kan ju inte träna som jag vill det är väl det enda, men det får jag ta igen senare. Nu är det viktigast att emryot får det bästa utgångsläget och inget som stör det lilla i onödan.

Kraam fr B

Nu är det nära..

Har tagit mina Pergotime tabletter, varit på VUL & tagit ägglossningssprutan Ovetrell..idag Tisdag 21 maj om x antal timmar är det så dags för vår tredje återisättning OM vårt fina embryo klarar upptiningen från frysen d.v.s.

Så ser det ut just nu får oss. Känner mig lite neutral, inga speciella känslor eller pirr..men hoppet finns och jag/vi kan bara hänga med å se vad min kropp vill just nu.

Vi hörs!

Kraam fr B

Tänker, vrider å vänder...

Heej!
Nu är vi igång igen, med vår IVF resa. Mensen kom till slut, lite fördröjd..idag onsdag började jag med tablett Pergotime, 2 x 50mg ska intas varje morgon i fem dagar. På måndag morgon är det åter dags att börja mäta med ägglossningsstickorna. Sedan om en vecka, alltså nästa onsdag, är det åter dags för ett besök hos IVF. De ska göra ett VUL och kika om det är någon ägglossning på G..hoppas!! :)

Ibland önskar jag att det lilla embryot inte klarar upptiningen att det dör..låter säkert jätte konstigt..men jag ska försöka förklara hur jag tänker..

Det här blir vårt sista "gratis" försök som vårt landsting betalar, sedan får vi själva betala. Å därför skulle jag önska att jag fick stimullera mig med hormoner igen och förhoppningsvis öka chanserna till att få ev. flera ägg att kunna frysa.
Men vänder jag på myntet finns det ytterligare en sida..tänk om det här verkligen är det "Rätta" embryot som ligger och bara väntar på oss...

Håller med min psykolog, han sa att han tyckte det här med tre gratis försök som landstinget står för här i Dalarna är en orättvis behandling, jag eller min man rår ju inte för att vi inte kan få barn..lika lite som någon som blir allvarligt sjuk ex cancer. Men vid "sjukdom" då får man flera behandlingar och inget snack om att man själv ska få betala...visst det kanske låter egoistiskt..jag eller min man är ju inte döende..men en stor sorg kan också döda en människa på olika sätt och vis.
Ett etisk dilemma helt klart..hur man än vrider å vänder på det hela finns inget rätt eller fel svar.

Kraam fr B