Som den fajter jag är så ger jag inte upp hoppet!
Så redan på söndagskvällen efter det tråkiga beskedet från Livio Umeå satte min hjärna igång och fundera på hur vi skulle gå vidare med vår resa. Det kändes som vi åter igen var tillbaka på ruta ett.
Skulle det vara slut nu, skulle jag lägga mig ner och dö eller skulle vi åka till en Kennel och köpa oss en hund, skulle vi bara försöka glöma allt och gå vidare i livet, acceptera att vi inte lyckades få det så efterlängtade barnet...
Nej, vi satte oss och pratade egenom hur vi skulle gå vidare och vi kom fram till att vi vill försöka hitta en donator, helst en direktdonator. För att få till ett nytt försök i Umeå.
Det kommer inte att bli lätt. Men vi hoppas att vi hittar en vänlig själ som vill hjälpa just oss 💖🙏
Kram från B
5 oktober 2018
Tillbaka på ruta ett
Nu är det verkligen på sin plats med en uppdatering. Jag glömmer helt av bloggen, kör insta-blogg nu. Så mycket lättare på något sätt.
I slutet av augusti fick vi veta ifrån Livio Umeå att de hade en ny donator på gång åt oss, och att det ev. skulle bli behandling i slutet av september. Så den 14 september körde jag igång med Femanest och tisdag den 25/9 var jag till Falun och kollade slemhinnan som då var 9,5 mm. Dr Samir sa att det såg fint ut även om slemhinnan inte mätte helt optimalt just där och då,men det gick åt helt rätt håll.
Hon sa att slemhinnan skulle hinna växa på sig ännu mer tills det var dags för FET.
På eftermiddagen samma dag ringde Umeå och berättade att donatorn var redo för äggplock på fredagen och att make var välkommen upp till Umeå för att lämna sperma. Å att det skulle bli FET på måndagen 1/10 kl.14:30 för mig, om inte vi skulle höra något under helgen ifrån embrylogerna dvs.
Så då bokade jag och maken boende och på torsdagen åkte vi de ca 60 milen upp till Ume, för att vara på Livio 08:30. Maken kom in omgående efter att han anmält sig i receptionen, embrologen stod redo i väntrummet innan vi hunnit förflyttat oss från receptionen till väntrummet..han var lite lätt stressad tror jag minnsan. Kanske var det många patienter vad vet jag. Själv satte jag mig i väntrummet.
När maken var klar så återvände vi ut till bilen och påbörjade vår långa resa hem över igen. Timmarna gick men vi hörde inget ifrån Livio ang om hur många ägg det blev, vi skulle ju få veta det hade de sagt. Så när klockan var mellan 13-14 stod vi inte ut längre..jag ringde och fick en tid för uppringning. Någon gång eftet 15:30 ringde de äntligen upp, hon som ringde var inte så väldans trevlig kan jag säga..men men fick i varje fall fram att vi blivit tilldelade 7 ägg och att makens spermaprov var normalt. Jag frågade om embrylogerna skulle ringa under lördagen och berätta hur många av äggen som befruktat sig, men det skulle de då missan inte alls göra så jobbade dom inte i Umeå sa kvinnan jag pratade med. Jag blev paff och tyckte att det var konstigt och i fråga sätte det, men fick åter igen bara till svar nej, så brukar vi inte göra om inte läkaren har sagt något.
När vi gick hos Livio i Falun så ringde de minnsan upp och berättade om hur befruktningen gått, lika så vid RPC hos Akademiska. Det skapar ju en trygghet, förstår det inte att man vill ha besked.
Så vi visste bara att ringer de under helgen så är det endra något som hänt eller så vill de odla vidare på embryona. Hörde vi inget så skulle vi vara hos Livio på måndag em.
Så ni kan ju tänka er själva att det skulle bli en lååång väntade. På lördagen var det helt tyst, ingen kontaktade oss..så hoppet växte. Efter lunch på söndagen hade vi fortfarande inte hört något, så vi var än mer hoppfulla att det gått bra med allt eller att vi i varje fall skulle på FET. När klockan var närmare 14:00 så gick jag in på nätet och bokade jag ett boende i Umeå. Hittade ett bra pris på ett hotell, det gick dock inte att avboka om man bokade. Men eftersom vi nu skulle åka trodde jag, så bokade jag det. Hann inte mer än göra klart bokningen så ringer min mobil och jag ser att det är ifrån Livio. Jag hinner tänka nej nej neeej..och så svarar jag. I andra änden är en embryolog som presenterar sig och säger att han har jätte tråkiga nyheter till oss. Han berättar att de ägg vi fått har inte befruktat sig, det är endast en som lever. Men den ser inte normal ut i befruktningen. Han beklgar verkligen det som hänt. Jag blir helt chockad, vad är det du säger..hur har det kunna blivit såhär.
Det kan han ju naturligtvis inte svara på..det vet ju ingen. Men han säger att han aldrig har varit med om något liknande, har aldrig tidigare sett något sådant här hända. Han berättar att donatorn har tidigare lämnat ägg hos dem och att de jämt sett bra ut och att äggen även också denna gången gjorde det. Samt att spermaprovet verkade också ha varit normalt. Embrylogen fråga om makens spermier har kunnat befrukta ägg tidigare på egen hand, och om de har varit normala prov..å ja det har de svarar jag. Det har ju aldrig varit några problem tidigare.
Embrylogen beklagar änn en gång det som inträffat och säger att han ska spara det ägg som är befruktat men som inte ser normalt ur. Han vill se om eller hur det utvecklar sig.
Jag säger, de tyckte helt enkelt inte om varandra..nää de blev ingen matchning där svarar han.
Sedan frågar jag, det här kan väl inte räcknas som ett försök då det inte blev någon isättning. Embryologen säger att han tror tyvärr att detta räcknas som ett försök..var på jag utbristet men va, de låter ju jätte konstigt. Han svarar i andra änden att det möjligen kan vara så att det inte räknas som ett fullföljt försök utan att vi kommer att få tillbaka en del av pengarna. Men han säger jag jobbar ju bara på labb så jag vet inte säkert. Nähä. nä jag får väl ringa upp imorgon säger jag och diskutera vidare.
Jaha vill du ha kontakt med dem får jag till svar?!
Va faan är det för jävla fråga?! Är inte det en självklarhet efter vad som precis hänt?
Fattar han inte att jag vill prata med någon för att höra hur vi går vidare..jag säger inte detta men tänker för mig själv. Han sager jag noterar att du vill bli uppring då..jag bara hmmar och säger jag ringer nog själv jag, så jag inte bara glöms bort. Då ba nej men jag noterar att de ska ringa dig.
Kände dock att jag inte kunde lita på den där embryologen så jag ringde själv i måndags fm. Och blir uppring av en gullig yngre BM som säger att Dr Solensten kommer att ringa till dig efter lunch så får ni prata. Hon beklagar också det som hänt och frågar hur jag mår.
Efter lunch så ringer äntligen läkaren och han är också ledsen för vad som hänt. Han säger att vi har ingen bra förklaring på vad som skedde då allt såg bra ut samt att den här donatorn har vi tidigare fått ägg ifrån och de har gått bra. Men det finns ju inga garantier som du vet säger han. Å det vet vi ju att det inte gör. Det är liv,levande materia vi pratar om och vad som helst kan ju hända. Jag frågar om vi kan få ett nytt försök av dem. Men nej, han säger att dett försök räknas ju inte som ett helt försök så ni kommer att få endel av pengarna tillbaka. Men vi kan inte ge er ett helt nytt försök då det är så lång kö till äggdonation och mycket stor brist på äggdonatorer. Vi har något som kallas standby-lista som vi kan sätta upp er på, det betyder att ni sätts upp som reserver och kan komma hit med kortvarsel ifall det blir en lucka, att vi har en donator som matchar. Förstår inte riktigt vad han menar, men jag frågar om vi mot alla odds skulle få tag i en egen donator om vi då kan få bekosta en ny behandling hos dem. Å ja det skulle hjälpa oss fram i kön på listan, och skulle vi ha en direktdonator så kan vi få bekosta en ny behandling hos dem. Så det känns som om vi var tillbaka på ruta ett igen.
Dr Solensten föreslog att vi skulle fundera på att söka oss utomlands, han sa att vi skulle få hjälp fortare på så viss då köerna är kortare. Han berättade att Finland hade goda resultat inom ÄD, och att dem kunde han rekommendera även om det tog emot att behöva säga det då han helst av allt önskade att dom skulle kunna hjälpa oss med ett nytt försök. Jag sa jag/vi tänker först försöka "ragga"en ny donator då vi helst vill försöka hos er igen. Men jag tar med mig ditt tips.
Solensten sa vi alla förstår att ni vill göra ett nytt försök hos oss så snart som möjligt, och då får vi försöka hjälpas åt för att det ska kunna bli så.
Jag fick också Provera utskrivat för att ta i kombination med Femanest i 10 dagar, för att få en rejäl blödning då slemhinnan byggts upp för att ta emot ett embryo. Så då blir det väl en synda flod igen då denna månad =(
Prednisolonen skulle jag trappa ut genom att ta 5 mg i en vecka sedan 2,5 mg i en vecka. Stod ju på 10 mg. Blir så skakig i händerna av dem, är kanske lika för alla.
Kram B
I slutet av augusti fick vi veta ifrån Livio Umeå att de hade en ny donator på gång åt oss, och att det ev. skulle bli behandling i slutet av september. Så den 14 september körde jag igång med Femanest och tisdag den 25/9 var jag till Falun och kollade slemhinnan som då var 9,5 mm. Dr Samir sa att det såg fint ut även om slemhinnan inte mätte helt optimalt just där och då,men det gick åt helt rätt håll.
Hon sa att slemhinnan skulle hinna växa på sig ännu mer tills det var dags för FET.
På eftermiddagen samma dag ringde Umeå och berättade att donatorn var redo för äggplock på fredagen och att make var välkommen upp till Umeå för att lämna sperma. Å att det skulle bli FET på måndagen 1/10 kl.14:30 för mig, om inte vi skulle höra något under helgen ifrån embrylogerna dvs.
Så då bokade jag och maken boende och på torsdagen åkte vi de ca 60 milen upp till Ume, för att vara på Livio 08:30. Maken kom in omgående efter att han anmält sig i receptionen, embrologen stod redo i väntrummet innan vi hunnit förflyttat oss från receptionen till väntrummet..han var lite lätt stressad tror jag minnsan. Kanske var det många patienter vad vet jag. Själv satte jag mig i väntrummet.
När maken var klar så återvände vi ut till bilen och påbörjade vår långa resa hem över igen. Timmarna gick men vi hörde inget ifrån Livio ang om hur många ägg det blev, vi skulle ju få veta det hade de sagt. Så när klockan var mellan 13-14 stod vi inte ut längre..jag ringde och fick en tid för uppringning. Någon gång eftet 15:30 ringde de äntligen upp, hon som ringde var inte så väldans trevlig kan jag säga..men men fick i varje fall fram att vi blivit tilldelade 7 ägg och att makens spermaprov var normalt. Jag frågade om embrylogerna skulle ringa under lördagen och berätta hur många av äggen som befruktat sig, men det skulle de då missan inte alls göra så jobbade dom inte i Umeå sa kvinnan jag pratade med. Jag blev paff och tyckte att det var konstigt och i fråga sätte det, men fick åter igen bara till svar nej, så brukar vi inte göra om inte läkaren har sagt något.
När vi gick hos Livio i Falun så ringde de minnsan upp och berättade om hur befruktningen gått, lika så vid RPC hos Akademiska. Det skapar ju en trygghet, förstår det inte att man vill ha besked.
Så vi visste bara att ringer de under helgen så är det endra något som hänt eller så vill de odla vidare på embryona. Hörde vi inget så skulle vi vara hos Livio på måndag em.
Så ni kan ju tänka er själva att det skulle bli en lååång väntade. På lördagen var det helt tyst, ingen kontaktade oss..så hoppet växte. Efter lunch på söndagen hade vi fortfarande inte hört något, så vi var än mer hoppfulla att det gått bra med allt eller att vi i varje fall skulle på FET. När klockan var närmare 14:00 så gick jag in på nätet och bokade jag ett boende i Umeå. Hittade ett bra pris på ett hotell, det gick dock inte att avboka om man bokade. Men eftersom vi nu skulle åka trodde jag, så bokade jag det. Hann inte mer än göra klart bokningen så ringer min mobil och jag ser att det är ifrån Livio. Jag hinner tänka nej nej neeej..och så svarar jag. I andra änden är en embryolog som presenterar sig och säger att han har jätte tråkiga nyheter till oss. Han berättar att de ägg vi fått har inte befruktat sig, det är endast en som lever. Men den ser inte normal ut i befruktningen. Han beklgar verkligen det som hänt. Jag blir helt chockad, vad är det du säger..hur har det kunna blivit såhär.
Det kan han ju naturligtvis inte svara på..det vet ju ingen. Men han säger att han aldrig har varit med om något liknande, har aldrig tidigare sett något sådant här hända. Han berättar att donatorn har tidigare lämnat ägg hos dem och att de jämt sett bra ut och att äggen även också denna gången gjorde det. Samt att spermaprovet verkade också ha varit normalt. Embrylogen fråga om makens spermier har kunnat befrukta ägg tidigare på egen hand, och om de har varit normala prov..å ja det har de svarar jag. Det har ju aldrig varit några problem tidigare.
Embrylogen beklagar änn en gång det som inträffat och säger att han ska spara det ägg som är befruktat men som inte ser normalt ur. Han vill se om eller hur det utvecklar sig.
Jag säger, de tyckte helt enkelt inte om varandra..nää de blev ingen matchning där svarar han.
Sedan frågar jag, det här kan väl inte räcknas som ett försök då det inte blev någon isättning. Embryologen säger att han tror tyvärr att detta räcknas som ett försök..var på jag utbristet men va, de låter ju jätte konstigt. Han svarar i andra änden att det möjligen kan vara så att det inte räknas som ett fullföljt försök utan att vi kommer att få tillbaka en del av pengarna. Men han säger jag jobbar ju bara på labb så jag vet inte säkert. Nähä. nä jag får väl ringa upp imorgon säger jag och diskutera vidare.
Jaha vill du ha kontakt med dem får jag till svar?!
Va faan är det för jävla fråga?! Är inte det en självklarhet efter vad som precis hänt?
Fattar han inte att jag vill prata med någon för att höra hur vi går vidare..jag säger inte detta men tänker för mig själv. Han sager jag noterar att du vill bli uppring då..jag bara hmmar och säger jag ringer nog själv jag, så jag inte bara glöms bort. Då ba nej men jag noterar att de ska ringa dig.
Kände dock att jag inte kunde lita på den där embryologen så jag ringde själv i måndags fm. Och blir uppring av en gullig yngre BM som säger att Dr Solensten kommer att ringa till dig efter lunch så får ni prata. Hon beklagar också det som hänt och frågar hur jag mår.
Efter lunch så ringer äntligen läkaren och han är också ledsen för vad som hänt. Han säger att vi har ingen bra förklaring på vad som skedde då allt såg bra ut samt att den här donatorn har vi tidigare fått ägg ifrån och de har gått bra. Men det finns ju inga garantier som du vet säger han. Å det vet vi ju att det inte gör. Det är liv,levande materia vi pratar om och vad som helst kan ju hända. Jag frågar om vi kan få ett nytt försök av dem. Men nej, han säger att dett försök räknas ju inte som ett helt försök så ni kommer att få endel av pengarna tillbaka. Men vi kan inte ge er ett helt nytt försök då det är så lång kö till äggdonation och mycket stor brist på äggdonatorer. Vi har något som kallas standby-lista som vi kan sätta upp er på, det betyder att ni sätts upp som reserver och kan komma hit med kortvarsel ifall det blir en lucka, att vi har en donator som matchar. Förstår inte riktigt vad han menar, men jag frågar om vi mot alla odds skulle få tag i en egen donator om vi då kan få bekosta en ny behandling hos dem. Å ja det skulle hjälpa oss fram i kön på listan, och skulle vi ha en direktdonator så kan vi få bekosta en ny behandling hos dem. Så det känns som om vi var tillbaka på ruta ett igen.
Dr Solensten föreslog att vi skulle fundera på att söka oss utomlands, han sa att vi skulle få hjälp fortare på så viss då köerna är kortare. Han berättade att Finland hade goda resultat inom ÄD, och att dem kunde han rekommendera även om det tog emot att behöva säga det då han helst av allt önskade att dom skulle kunna hjälpa oss med ett nytt försök. Jag sa jag/vi tänker först försöka "ragga"en ny donator då vi helst vill försöka hos er igen. Men jag tar med mig ditt tips.
Solensten sa vi alla förstår att ni vill göra ett nytt försök hos oss så snart som möjligt, och då får vi försöka hjälpas åt för att det ska kunna bli så.
Jag fick också Provera utskrivat för att ta i kombination med Femanest i 10 dagar, för att få en rejäl blödning då slemhinnan byggts upp för att ta emot ett embryo. Så då blir det väl en synda flod igen då denna månad =(
Prednisolonen skulle jag trappa ut genom att ta 5 mg i en vecka sedan 2,5 mg i en vecka. Stod ju på 10 mg. Blir så skakig i händerna av dem, är kanske lika för alla.
Kram B
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)