20 oktober 2019

Efter Op

Nu efter operationen så är vårt nästa steg att göra ett nytt vul hos Livio Falun för att ta reda på om det finns vätska i äggledarna och/eller äggstockarna. Om det gör det måste jag få en ny remiss från Dr Sokolova skickad till KK för ny op, bränning av äggledare/äggstock. Sedan ska vi göra ERA-test och det gör vi troligen hos Livio Falun.

Glömde ju berätta i förra långa inlägget att vi valt att flytta våra två frysta embryon från Akademiska till Livio Falun. Vet inte än om det är gjort, men det är på g. Detta valde vi att göra då RPC inte tar någon hänsyn till ett resultat av ett ERA-test. Då blev beslutet enkelt helt plötsligt för oss, vi vill ju göra allt i vår makt. Att vi provat allt typ innan vi stänger dörren och går vidare.

Ni vet väl om att ni kan skicka en förfrågan om att få följa mig på instagram, där jag uppdaterat  oftare än här nu mera.


Kram från B

6 månader senare

Det har gått sex månader sedan senaste uppdateringen här och nej, vi har inte blivit gravida. Det står rätt still eller nja det händer saker det gör det. Men det blir ingen mer återföring detta år.

I våras fick jag tips av en följare om att ta kontakt med Sokolova Gynklinik i Göteborg för att försöka finna svaret till varför vi inte lyckats ännu. Tjejen som tipsade hade likt mig gjort flera behandlingar utan att lyckats, hon hade själv blivit tipsat om Dr Sokolovas Gynklinik att läkaren tänkte och aggerade utanför boxen. Att hon var mycket bra. Just då tänkte jag, hmm..det här låter intressant värt att prova och något jag måste prata med maken om. Efter som vi inte lyckades med vårt sista IVF med eget embryo så var det dags att lämna Livio Umeå, de kunde inte hjälpa oss mera pga att jag fyllt 43 år. Läkaren i Umeå rekommenderade oss att söka oss vidare till Finland för fortsatt ÄD behandling.
Men innan det steget skulle tas så ville vi ju trots allt försöka med de två embryona som fanns i frysen hos Akademiska, RPC. I maj tog jag kontakt med RPC, vi fick en tid i början av juni för läkarsamtal och ultraljud. Vi skulle hinna göra FET innan sommarstängningen. Vi fick träffa
Dr Gudmundsson på Akademiska och jag blev jag väldigt illa bemött pga att jag gått upp i vikt då jag varit sjuk i en utmattningsdepression. Detta har att sina spår, det förnekar jag icke, jag har tröstätit. Läkaren lyssnade inte alls på vad jag sa utan bara körde över mig totalt och undrade flera gånger om jag tappat gnistan för att gå ner i vikt. Samt att jag skulle inte få någon behandling fören efter sommaren, så att jag kunde försöka tappa några kilon.

Jag blev så jävla irriterad, ledsen, besviken och fick ångest när vi åkte därifrån, efter hans dåliga attityd och påhopp. Har aldrig blivit bemött så  som patient i vården innan. Å ja, jag vet att jag är fet MEN det finns en förklaring till det. Som jag dessutom berättade innan han körde igång med sitt.
Jag mår inte så jävla bra och det är inte bara att vara ofrivilligt barnlös, det får ens psykiska mående att skena o storma kan vi väl lugnt säga. Det är så mycket som händer i dessa IVF/ÄD resor, det kan ingen som inte gått igenom detta någonsin förstå. Tyvärr!

Hur som helst detta fick mig att känna att vi skiter i Akademiska och de där embryona. Jag vill aldrig mer träffa denna läkare! Maken tyckte att läkaren var väldigt hård mot mig och förstod min frustration, men han tyckte först ändå att vi skulle ge embryona en chans. Vi kunde ju begära en annan läkare.

Nu kände vi att nu är det läge att vi tar kontakt med Kliniken i Göteborg. Sagt och gjort, fick svar omgående på mitt mejl och de erbjöd ett första möte nästan omgående. Den 7 augusti, kl.15:15 fick vi tid. Så nervöst men också spännande, skulle Dr Sokolova kunna ge oss något svar.
Vi hyrde en privat stuga utanför Kungälv och så valde vi att ta tåget in till Göteborg. Det var typ då när värsta ovädret i hela Sverige var, kvavt, regn, blåst och väldigt kraftig åska som kom och gick.
Så det var ett regnigt och åskigt Göteborg som vi kom till efter lite tågförsening. Vi fick halv sprang till Kliniken efter gps:en för att ta oss till Kliniken som ligger på Västra Hamngatan. Vi kom fram precis klockan 15:15 (jag hade skickat mejl om att vi tyvärr satt fast i Ytterby då taget var försenat, så de visste om att vi kunde bli något sena). Tjejen i receptionen var vänlig och hon frågade om det gick bra att hitta till dem.
Jag minns så väl det första besöket, jag var sjöblöt av svett det verkligen rann av mig och jag kände mig så ofräsch. Men jag kunde inget göra mer än att torka svetten med typ 100 näsdukar och försöka andas. Jisses alltså vilken syn! Dr Sokolova hade under tiden hunnit tagit in en annan patient då hon trodde att vi skulle bli sena, så vi fick sitta och vänta i ca 20 minuter innan det blev vår tur. Det gjorde verkligen inget. Sokolova var mycket bra, hon frågade om hur vår resa sett ut fram till idag. Hon hade fått tagit del av våra journaler då vi hade hunnit skickat ned dem till henne innan besöket. Men hon ville ändå att vi själva skulle berätta om vår längtan och hur det sett ut och vilken hjälp vi fått. Hon skrev ner en punktlista på saker som hon tyckte att vi skulle ta ställning till för att kanske lyckas bli gravida. Hon var mycket vänlig och förstående, en sådan där person som man lätt får förtroende för.

På listan hon skrev till oss stod 1) Hysteroskopi (hur ser livmoderhålan ut finns det cystor, polyper, ärrvävnad, sammanväxtningar osv.), 2) Operation av typ polyp, cysta 3) Vul efter op för att kolla om det finns vätska i äggledare/äggstock om det gör det ny op för att bränna äggledare 4) ERA-test för att få fram ett implantations fönster när min livmoder är som bäst mottaglig för ett embryo eller få svar på om det ens är möjligt för min livmoder att bära ett barn 5) PGS (Preimplantatorisk genetisk screening) hos IVF-Riga. De här punkterna plus några medicinförslag fick vi med oss att fundera på.

Både jag och maken var rörande överens om att en hysteroskopi skulle vi göra, och den skulle vi göra hos Dr Sokolova. Den 22 augusti åkte vi åter till Kungälv och bodde då på ett sunkigt B&B på en Folkhögskola för fredag den 23/8 kl.13:10 hade vi tid hos Dr Sokolova i Göteborg. Den här gången tog vi ett tidigare tåg in för att inte hamna i samma situation igen med förseningar. Innan vi åkte hade jag tagit två cytotec som jag hade fått ordination om att föra högt upp i slidan, för att underlätta undersökningen. Livmordermunnen behöver vidgas så att kameran kan komma in.

Å vet ni, det regnade den gången också..men vi strosade runt och såg oss omkring på allt det fina från pampiga hus, hotellbyggnader, domkyrka, fontäner, blommor och spårvagnar. Otroligt fin stad må jag säga!

Nervös var jag också om det skulle göra ont att göra undersökningen och skulle det finns något där inne som behövdes op bort. Fick bedövning, det sved och spände för Sokolova sprayade med ett bedövningsspray före innan hon la själva bedövningen. Jag blödde mer än normalt också sa hon så hon undrade om jag var lätt blödande..inget som jag vet något om. Kanske är de mediciner som jag tar för blodtrycket eller så har jag tänk på såhär efteråt. Hur som helst väl inne med instrumentet (kameran) i livmodern så såg hon en riktigt stor Polyp som tog upp hela livmoderhålan. Hon sa att det var en av de större hon hade sett. Hon visade oss den, den var verkligen stor. Den satt så illa till att hon inte kunde komma förbi den och se bakom hur den såg ut, det var tätt. Förövrigt var slemhinnan fin. Sokolova försökte suga ut polypen men den ville inte släppa så då satte de på en större sug och försökte igen men Ajjj va ont det gjorde =( Så då slutade hon och sa att hon skulle remittera mig till Kvinnokliniken i Falun för operation.

Då fick jag lite smått panik..och tänkte neej inte op igen. Tog ju bort små polyper hösten 2015 där i Falun. Sokolova gick in på sitt kontor och sa att hon skulle skicka remissen på måndagen. Jag fick ta det lugnt efter undersökningen och sitta i väntrummet ca 20-30 min. Fick dricka ett glas saft för att få upp blodsockret, både sköterskan och doktor Sokolova var ut flera gånger och frågade hur jag mådde. Jag var lite öm i magen, men annars så kände jag inget alls fysiskt. Men ojj va tankarna drog igång, tänk om det var cancer jag fått av alla jävla hormoner?!
Jag frågade sköterskan om jag fick gå in till Dr Sokolova och prata med henne, måste få veta om hon trodde att det var cancer i polypen. Fick gå in och ställa mina frågor, det kändes skönt. Hon sa att cancer var det inte, det ser inte ut sådär. Det är mer likt keso,gryniga liksom. Hon ritade även upp och förklarade noggrant vad hon sett. Hon var inte alls stressad utan tog sig verkligen tid för just mig. Hon sa att jag inte skulle oroa mig, för det var onödigt. Hon skulle skicka remissen och efter op kunde vi boka ett uppföljningssamtal via telefonkontakt om vi ville. Eller höras av på något annat sätt.

Den 28 augusti hade remissen kommit in till Falun, det kunde jag se i min journal via 1177. Den blev bedömd i början av september och jag sattes upp på väntelista till Dagkirurgin för op om ca 1-3 månader. Jag försökte själv skynda på det hela genom att skicka ett meddelande om att min tid var knapp, då jag som sagt fyllt 43 år och fortfarande höll på med ÄD behandling. Fick till svar att de kunde inget göra mer än att sätta upp mig på återbudslistan för op med kortvarsel. Jag höll själv sten koll via in logg i 1177 för att se om någon tid bokats. En kväll såg jag att jag fått en tid i början av oktober, tyvärr var det datumet precis när jag skulle få min mens så jag hörde av mig till KK och frågade om det ändå gick att utföra op under blödningen, Men nej, fick då flytta op ett par dagar framåt, samt att operationskoordinatorn skulle ringa mig ca 1 vecka innan och checka av läget så att op kunde göras som planerat. Måndag den 7 oktober ringde hon, jag hade fortfarande inte fått någon blödning då och kände mig oroad ang detta. Hon sa att jag skulle ringa henne i slutet av veckan så skulle de kolla med doktorerna om det gick att utföra op trots riklig blödning. Min blödning var sen, men det kom pytte lite på onsdagen, så då kände jag jiippi nu kommer den igång. Men nä så var inte fallet, månaden före hade jag värsta synda floden och det höll på längre än vanligt. Men varför ville den inte komma nu då, allt för att det ska krångla. Jag ringde op koordinatorn och sa som de va, jag har en väldigt sparsam blödning, men tänk om den sätter fart under helgen och jag som har första tiden för op på måndag 14 oktober. Hur gör jag då? Hon sa bara kom in som planerat, de ska nog gå bra. Sedan frågade hon en kollega som var i bakgrunden. Hon mumlade också något om att det är bara att komma. Men jag kände mig ändå oroad, så hon sa att hon skulle kolla med doktorerna och om de sa nej så skulle hon ringa tillbaka till mig. Men som tur var fick jag aldrig något samtal.

Så blev det äntligen måndag 14:e oktober och det var dags för op, jag ville absolut inte bli sövd men hade fått info från Sokolova redan där i augusti att det var jag tvungen att vara, det skulle göra allt för ont att vara vaken under op. De skulle behöva hyvla bort polypen då den var så stor.
Grejen var att jag hade aldrig blivit sövd och jag tyckte att det verkade läskigt, tänk om jag skulle få en panikattack där på operationsbordet..fyy!
Jag sa det till alla både läkaren, operationsteamet och narkosläkaren att måste jag verkligen bli sövd, jag vill inte det. Jag är smärttålig. Men inte hjälpte det, vips så var jag inne i dimman. Men guud va fort det gick å bra gick det också, för jag vaknade till liv igen. Då har jag checkat av det på min oros lista typ ;-)
Inte mådde jag så dåligt efteråt heller, inget illamående eller spyor. Bara rejält lullig i huvudet, det var läskigt..som att jag inte var med. Trött. Å senare hemma på kvällen, lite huvudvärk.

När läkaren kom och pratade inför utskrivningssamtalet efter någon timme så blev jag mycket förvånad liksom även hon och hennes assisterande kollega blivit under op. Det fanns ingen jätte polyp, det fanns inget alls!! Mer än en slät fin slemhinna. Den var borta.
Hon frågade om jag hade haft någon kraftig blödning för typ en månad sedan och ja det hade ja ju haft. Så hon sa att jag mycket troligt hade blött ut polypen då, kan vara så att Dr Sokolova faktiskt drog lös polypen när hon försökte avlägsna den också sa hon. Skönt att kroppen fixat det själv då, men lite galet också!

Kikade in i min journal under em när jag kommit hem från sjukan och blev då fundersam över vad läkaren antecknat ang. op. Det står något om att hon orsakat en felgång med ett stift och att assisterande läkare fick ta över och åtgärdar problemet. Sedan händer samma sak igen med kameran...det här gav hon ingen info om till mig muntligt innan jag blev utskriven. Har därför hört av mig till KK och vill ha en förklaring av läkaren vad hon menar och om detta sätter käppar i hjulet för mig för fortsatt ÄD behandling. Varför skriver hon en sak och inte säger något om det?! Fegt gjort!

Fick i torsdags veta av en trevligt BM som ringde mig från KK i Falun om att läkaren var inte i tjänst förens 21 oktober och att jag därför inte fått något svar ännu. BM tyckte också att anteckningen var oklar med vad läkaren menade. Hon tyckte att jag absolut skulle ha ett svar på mina funderingar, det skulle hon också ha velat ha om hon varit mig. Det kändes skönt att höra tyckte jag.

Så det ska bli intressant att höra förklaringen om hon nu hör av sig. Annars hör jag av mig igen, var så säker!

Kraam B

15 april 2019

Det här är ju hopplöst

Sent i fredags kväll utan minsta förvarning så möttes jag av rosa Lutinus blandade flyningar när jag var på toaletten, en stor pöl på bindan. Hade inte fått något tecken på det tidigare under dagen då jag tagit mina Lutinus. Annars brukar alltid "pinnen" bli lite rosa först innan blödningen drar igång.
Men inte den här gången. Tog ett grav.test, det visade minus. Men nu var det ju rätt så tidigt, en hel vecka innan den riktiga testdagen. Så det var ju inte helt säkert kände jag. Å dessutom med utspädd kvällsurin. Det kom färskt klarrött blod på toapapperet efter jag kissat, små, små levrade flagor kom också ut.

Under lördags morgonen kom det mera mörkrött blod, så pass att det kom i bindan. Fortsatte att tog mina Lutinus som vanligt, tre stycken fördelat på min vakna tid som de sagt i Umeå. Blödningen fortsatte under dagen och när jag tog sista Lutinus pillret ca 23:30 så var det ingen tveckan om att det var kört. Nu var blödningen i full gång, syndafloden var här. Så beslutade mig för att det var sista Lutinus pillret som jag tagit för den här gången.

Började söndagen med att ta ett nytt grav.test men även det var helt blankt och den rikliga blödningen höll i sig. Nu började det komma ut levrade klumpar som det brukar göra för mig vid mens.

Faaaaaaan!!! Varför går det inte?? Vad är det för jävla fel på min kropp..vi som fick ett så fint
8-celligt embryo insatt..visst det var vårat eget och det var en ren chansning med denna behandlings omgång. Men när de såg så bra ut så hoppades vi lite extra trots allt.
Visst vi är äldre nu och jag är otroligt kraftigt överviktig så de var inte det bästa förutsättningarna.
Har aldrig börjat blöda så här tidigt före TD i varje fall, det var något nytt.

Jag trodde verkligen att det jag skulle få ett plus på grav.testet då jag kände att det drog, högg i magen, och som om jag hade håll. Samt att brösten var riktigt ömma och värkte. Jag drömde även livliga drömmar unden den första veckan som ruvare. Kändes som ganska tydliga tecken, men ruvardag 7-8 avtog det ömmande brösten och livliga drömmarna. De var helt borta. Å så kom den rosaflytningen ruvardag 11 och allt var över igen. Känns helt hopplöst för oss. Ska det vara så här?

Pratade med Livio Umeå under förmiddagen idag måndag och berättade eländet. Sjuksyrran som jag pratade med ville ändå att jag skulle ta ett nytt grav.test på skärtorsdagen så att vi var helt säkra på resultatet. Jag frågade också om jag kunde få göra ett VUL efter att blödningen avtagit, eftersom jag hade en cysta vid äggplocket. Dr Samir, Livio Falun sa till mig att kommer det en blödning så ska man helst ta en koll efteråt så att man ser att resterna av cystan följt med blödningen ut. Å eftersom det nu kom en blödning så känns det bra att få det kontrollerat.

Livio Umeå ringde nyss och berättade att de skulle boka in mig till Falun för ett VUL den 23 april.

Vår nästa plan är att jag ska ta våren & sommaren till att fokusera på min hälsa och försöka koppla bort tankarna på nästa ÄD behandling. Kanske kommer vi köpa oss en hund, vi får se. Har pratat om det flertalet gånger, kanske är det dags nu.

Ha en skön vår!

Kram B



3 april 2019

Ruvare igen

Hejhopp..nu har det hänt en del sedan jag sist skrev något här. Blödningen kom 7 dagar efter sista Provera tabletten var tagen. En BM vid Livio Umeå tyckre att jag skulle börja med injektionerna fast jag inte fått någon blödning. Men då sa jag ifrån, hade ju inte haft mens sedan 13 januari och jag ville att den skulle få komma igång innan jag tänkte börja med några sprutor inför vårt egna IVF försök. Läkaren höll med mig och vi väntade.

Andra blödningsdagen 14 mars så började jag med sprutorna Fostimon 300 IE och Menopur 150 ml. Dag 6 bokades jag in för VUL + blodprov hos Livio Falun. Hade då två fina små äggblåsor på höger sida och en större ojämn blåsa på vänster sida. Östrodiolprovet visade 350 mmol, ingen jätte höjning. Så blev nytt VUL + blodprov två dagar senare. Då hade äggblåsorna på höger sida växt på sig och ytterligare en mindre var pågång. Den på vänster sida syntes nu att det troligen var en cysta, då den var ojämn och lite taggig i ena nederkanten. Endometrier var fint och mätte 8 mm. Blodprovet hade stigigt till 450, det gick sakta men de steg och det kändes bra. För Dr Samir sa att om de inte stiger mera utan stannar av och/eller börjar sjukna så är det läge för att avbryta.
Men det är Umeå som bestämmer det, då ni är deras patienter.

Då blev jag väldigt orolig och frågade Samir om de inte måste vara minst 3 äggblåsor för att det ska bli äggutttag..Samir var tyst ett par sekunder och sa sedan tänk inte på det nu, men OM Umeå inte tänker göra något ägguttag så lovar jag Er att jag ska själv plocka ut dina ägg här hos oss i Falun.
Jag blev mycket lättad av hennes fina gest. Hon är ju bara helt underbar den läkaren!!
Har sagt det till henne också flera gånger.

Livio Umeå ringde under em och ville ha ytterligare ett VUL efter två dagar. Så blev ett till VUL + blodprov i Falun. Den gången träffade vi Dr Staffan, men ojj så förvirrad han var då. Han ropade in mig men när jag kommer in var det helt fel patientn han hade tagit in. Vi var nämligen två med samma namn men olika gamla. Vi märkte det när han började fråga om jag tog Gonal-f...ööö..nej, jag tar Fostimon, Menopur och Fyremadel sa jag. Då har jag tagit in fel person sa Staffan. Jaha okej, men då går vi ut i väntrummet igen då sa jag och maken. Nej, vänta sa Staffan. Å så kom en sköterska och föklarade att den andra patienten med samma namn ska komma senare under fm, men då förstod inte Staffan alls vad sköterskan menade och blev aningen sinnu på sköterskan och höjde rösten åt henne. Staffan frågade vad jag skulle göra där hos dem idag och vilken tid jag hade...så ja något förvirrande blev hela situationen men till slut blev det rätt och Staffan bad om ursäkt för att det hade blivit så rörigt. Det jag och maken var mest förvånade över var att det samma dag skulle komma en till patient med exakt samma förnamn. Det har aldrig hänt mig då jag inte har så vanligt förnamn.

Hur som helst så såg Dr Staffan två fina äggblåsor och en mindre samt att cystan var kvar. Endometriumet var då 11 mm och blodprovet hade stigigt till 650. Allt var bara bra.

Livio Umeå ringde under em  samma dag (25 mars) och gav nu ordination om att jag skulle ta Ovitrelle sprutan den 27 mars prick klockan 20:00 och sedan vara hos dem för ägguttag Fredag 29 mars 07:30.

Maken uppmanades till att ha en utlösning några dagar innan för att spermierna skulle vara så pigga och färska som möjligt inför befruktningen om det skulle bli några ägg utplockade ifrån mig.
Detta har vi aldrig hört något om tidigare förens vi kom till Umeå.

Äggplocket gick fort och rätt så smidigt, äggstockarna hade dock gömt sig lite men läkaren tröck på magen min å vipps så syntes det. Läkaren tömde också cystan på vätska, den hade redan börjat falla ihop innan. Syntes på ultraljudet.

Jag valde att inte ta någon större mängd morfinliknande preparat via katetern i armen. Visst kändes det när läkaren sög ut äggen men det gick fort över och jag mådde bra efteråt. Lite, lite öm i magen var jag, men konstigt vore det väl annars.

Vi fick veta innan hemgång att vi hade fått 2 ägg. Kunde liksom inte fått mera med tanke på att jag inte bildat några fler äggblåsor. Embryologen som hade helgjour skulle ringa upp under lördagen och berätta hur det gått med befruktningen.

Strax efter klockan 9 på lördags morgonen ringde embryologen upp mig och berättade att ett ägg ser fint ut, de har befruktat sig helt normalt och har två kärnor, det andra ägget är befruktat men har bara en kärna så de är inte normalt. Men det kan bara vara lite försenat och kommer att utvecklas. Vi får vänta och se. Jag frågade om den trevliga unga embryologen kunde ringa mig under söndagen före kl.12 då vi hade fått en tid för isättning tills på Måndagen 1 april och måste därmed åka upp till Umeå redan under söndagen. Det tar oss med bil ca 7-8 timmar att åka inklusive två raster.  Å naturligtvis kunde hon göra det.

Söndag 31 mars, på min födelsedag, ca 10:20 åkte jag och maken iväg upp mot Umeå igen. Vi har ca 57 mil enkel resa. Strax före 11:00 ringde embryologen och berättade att vårt fina embryo delat sig och var nu 4-celligt precis som det ska vara enligt delningsschemat. Jag frågade om de kunde tänka sig att rugga upp ytan (hatching) på embryot inför isättningen under måndags em. Men embryologen ville kolla upp det med sina kollegor och läkarna innan hon kunde ge mig ett svar. Hon sa att ert embryo ser bra ut och då brukar vi inte göra så, men jag ska som sagt höra mig för så får ni besked innan isättningen.

Den hemska väntan och skräcken för att mobilen ska ringa innan isättningen är verkligen jobbig, usch! Var så glad och tacksam för varje timme som gick utan att mobilen ringde, ett steg närmare isättningen. Som tur var ringde de aldrig.

Vi kom till Livio ca 14:00 och hade tid 14:15. Så fort in på rum B för att byta om, jag fick ta på mig vit lång skjorta, gråa op strumpor med blå skoskydd på och blå op mössa på huvudet. Maken fick ta på en blå op mössa och en blå pappersrock samt låna innertofflor. Sedan var det dags att hoppa upp i gyn-stolen.

Embryoligen berättade att vårt embryo såg väldigt fint ut, det hade fortsatt delat sig som planerat och var vid isättningen 8-celligt som de skulle vara dag 3. De hade inte ruggat upp ytan, för de ville inte störa embryots naturliga process. Men de hade valt att lägga embryot i Embryo Glue innan isättning, allt för att öka på chanserna för inplantationen.

Själva isättningen tog knappt 10 minuter, jag fick själv vara med och föra ultraljuds manicken över  magens nedre del så att läkaren kunde se vart hon skulle lägga in embryot. Jag skötte uppgiften mycket bra enligt läkaren, hon sa att jag hade handlag för detta =)

Efteråt så ställde jag lite frågor och vi småpratade rent allmänt, tror att vi var sista paret för dagen. Läkaren var mycket trevlig och förstående. Det vara samma unga läkare som gjorde plocket under fredagen. Tror hon är rätt så ny på Livio Umeå det står så på deras webbsida. Kristina hette hon i varje fall.

Så nu är jag ruvare igen, vilket är både spännande och hoppfullt men också enormt psykiskt påfrestande. Fördelen med denna ruvningsomgång är att brösten redan ömmar efter alla hormonsprutor samt att Lutinus pinnen redan är lite brunaktig då det följer med bruna flagor ut eftersom jag fick en mindre blödning vid ägguttaget..då kan jag försöka låta bli att överanalysera dessa känslor och händelser nu direkt såhär i början.

Igår valde jag att boka in en tid hos Harmonica (Marie) för akupunktur i Falun. Läste på nätet på www.akupunktur.se att det är bra att gå på akupunktur under och efter IVF behandling. Så igår kväll fick jag några nålar men på helt andra ställen än vad jag tidigare fått så som i öronen bland annat.
Jag tror på akupunktur och allt är värt att testa.

Idag är det dag 5 och om "hen" fortfarande lever så har "hen" nu utvecklats till en Blastocyst och från dag 6  kläcks skalet runt cellen. Under dag 10 till 12 sker själva inplantationen i livmodern.

Jag har bestämt mig för att "bara vara" och inte känna efter så himla mycket. Det blir som det blir, det här var ju en ren chansning att vi skulle få prova IVF en sista gång med mina egna ägg. Det har vi fått göra och bara de är hur stort som helst med tanke på att vi sökte till Livio Umeå 2017 för att få göra äggdonation. Vilket inte alls gått bra, då vi fortsatt haft maximal otur med de ägg som vi fått donerade till oss. Men som jag tidigare skrivit så ger vi inte upp riktigt än OM inte denna ruvning nu ger oss vårt kärleks barn. Vilken lycka det vore!
Vi har ställt upp oss på VL (väntelista) för äggdonation hos Livio Falun när de kommer igång om x antal månader. Än finns några år kvar att försöka på.


Kram från B

2 mars 2019

Dålig kvalité

Då jag fick en blödning mitt under senaste hormondstimuleringen i januari, föll allt.
Jag skulle därmed inte få något embryo tillbaka, totalfrys skulle ske. Jag blev besviken, arg och irriterad över att läkaren satte in Provera då jag var helt säker på att det var orsaken till blödningen.
Direktdonatorn svarade bra på behandlingen  allt såg lovande ut. Vår donator fick ut hela 10 ägg, wow vilken glädjande nyhet!!
Tyvärr varade inte lyckan länge..dagen efter äggplocket hade mer än hälften fallit bort. De blev aldrig befruktade.
Å personalen svamlade och kändes än mer oseriösa tyvärr. Ena gången hade vi 4 ägg som var befruktade, andra gången 3 och vid ett senare samtal hade vi 2..alla sa olika. En av barnmorskorna sa att vi hade tre blastocyst som de skulle odla till dag 6 och sedan frysa..gav oss hopp.. Varpå jag dagen efter fick ett helt annat besked. Det var så rörigt och jag/vi var väldigt irriterad och besvikna åter igen på Livio Umeå.
Allt slutade med att inget embryo kunde frysas då kvalitén var för dålig.

Pratade därefter med vår behandlande läkare och fick då utförlig förklaring om vad som hänt. Av de 10 äggen var det bara 5 som var mogna och tyvärr trodde läkaren att dessa 5 kvarvarande inte hade så god kvalité, därav de tråkiga slutresultatet. Läkaren var mycket bestört, han tyckte verkligen att vi haft maximal otur sedan vi började våra behandlingar hos dem. Jag sa att vi börjar nästan bli vana med detta att oturen förföljer oss. Det är som att "någon" verkligen inte vill att vi ska lyckas känns det som. Det tråkiga är att jag bara fått stått brevid och käkat hormoner, hinner inte ens få något embryo insatt. Det gör fruktansvärt ont. Det är nu tre år sedan jag sist var ruvare känns sorgligt och tungt.

Efter att vi pratat en stund jag och läkaren frågade jag om det fanns någon möjlighet att få göra ett nytt försök med en ny donator, men tyvärr då jag i slutet av mars fyller 43 år och det tar 6 månader minst att få fram en ny donator så var det inget alternativ. De hade inte heller någon passande donator som vi kunde få omgående hjälp av. Läkaren var ledsen och beklagade att det blivit som det blivit han önskade att han verkligen hade kunnat hjälpa oss. Det finns ju inga garantier det vet vi ju alla, över modernatur styr vi inte.
Så jag tog sats och frågade om det skulle vara möjligt att få göra en IVF-behandling, då det idag gått så mycket framåt inom detta område. Det har kommit nya metoder och mediciner sedan vi gjorde vårat sista försök 2015 i Falun. Jag fick ju faktiskt ut hela 6 ägg vid vårt näst sista IVF försök 2014 eller 2015 och blev då också gravid, men slutade i tidigt missfall i v. 6-7. Å vad kan hända, mer än att jag inte kommer kunna bilda några folliklar och vi får avbryta behandlingen. Jag gjorde en chansning var helt säker på svaret innan läkaren svarade. Att det skulle bli NEJ. Jag blev så paff och nästan lite chockad när jag fick svaret i andra änden av telefonen. Läkaren svarade JA. Det kan vi prova, men då behöver jag först få läsa dina journalkopior och sedan återkomma med en behandlingsplan.

Resten av den dagen svävade jag på moln, hade aldrig kunnat tänka mig att vi skulle få detta svar. Jag kände enorm glädje som jag inte hade känt på väldigt länge. Jag var och är så glad även om jag vet om att jag har åldern och tyvärr en överviktig kropp emot mig. Men jag är ändå lite förhoppningsfull.

Fick efter ca 1 vecka utskrivet en massa hormoner i form av sprutor. Två helt nya preparat som jag inte haft tidigare samt två andra som jag haft förut.
Men för att komma igång med behandlingen måste jag ha en blödning å vad tror ni hände?!
Jag fick ingen blödning, vi väntade å väntade men inget hände. Frågade Umeå om jag inte kunde få göra ett VUL, då jag började oroa mig för att jag fått en cysta att det därför inte kom någon blödning.
Så fick tid hos Livio Falun för VUL i början av v. 9. Dr Staffan kikade mycket noggrant och konstaterade att allt var bara bra. Fick också en ny kur med Provera utskrivet från Umeå. Så nu går jag här och väntar på att få en blödning så att jag kan komma igång med vår IVF-behandling.

Kram B

9 januari 2019

2 0 1 9

Ojj, vad länge sedan jag var här inne och gjorde en uppdatering nu. Men nu är det dags =)

Vad har hänt & Vad är vi idag i planeringen?

Jo vi har fått tag i en helt underbar ny-gammal direktdonator, både hon och jag är faktiskt igång med hormonstimuleringen redan. Så ett nytt äggdonations försök kommer förhoppningsvis att bli aktuellt om ca 1- 2 veckor hos Livio Umeå.

Det är spännande att vara igång igen..men den här gången känner jag mig liksom likgiltig..troligen har det med den psykofarmaka jag idag tyvärr tar. Har nyss bytt medicin och jag har troligen inte hunnit fått full effekt än. Som jag skrivit här förut så insjuknade jag 2016 i en utmattningsdepression. Å jag mår fortfarande inte bra, kämpar med trötthet, utmattning, smärta i kroppen (fibromyalgi), övervikt och hopplöshetstankar som kommer och går. Ångesten har tack o lov blivit mycket bättre, det är så skönt!

Jag började denna behandlingsomgång med att ta Provera i 10 dagar med start den 23 dec. -18. Läkaren ville att en blödning skulle framkallas före start med Femanest och isättning. Men skulle jag inte ha fått någon blödning före 4 januari -19 skulle jag trots allt börja med Femanest 1 + 0 + 2 den 4 jan. Jag tog Enanton sprutan den 30 dec, för att stänga av produktionen av mina egna äggstockar.
Fick ingen blödning innan 4 jan. så började med Femanest som jag blivit ordinerad. Ringde Livio Umeå den 7 jan. första dagen efter deras julstängning och blev uppring av en BM (samma som jag brukar prata med) hon sa nu att de inte gjorde något att jag inte fått någon blödning, att det troligen bara berodde på att slemhinnan varit för tunn så att det inte fanns något att blöda ut. Hmm..varför säger de olika saker när man pratar med dem..känns olustigt på något vis. De ville ju helst att jag skulle ha haft en blödning innan isättning, så sa de ju före jul.
Så nu hoppas jag att jag kommer bygga upp en fin 3 skiktad slemhinna tills det är dags för en ev. isättning. Jag ska till Livio Falun på måndag 14 jan. och mäta slemhinnan.

Vi håller nu våra tummar hårt för att vår donator ska bilda många fina mogna äggblåsor som kan tas ut vid äggplocket i nästa vecka. Å att makens spermier orkar befrukta dem, så att vi får några fina embryon som kan frysas.

Den här gången ska spermierna få lite hjälp av embryologerna i befruktningssyfte, då det gick så galet fel sist trots fint spermaprov. Läkaren sa att det finns inte några garantier för att det blir befruktade trots att de får hjälp, men chanserna är större i varje fall än att låta dem simma själva.

Men hallå det är ju ett under att det föds så många nya människor!! Det krävs enormt många små steg i utvecklingen och som dessutom måste ske i exakt rätt tidpunkt för att det ska kunna bilda en ny människa. Jag tycker det är jätte facinerande och spännande.

Kram från B

5 oktober 2018

Äggdonatorer

Som den fajter jag är så ger jag inte upp hoppet!
Så redan på söndagskvällen efter det tråkiga beskedet från Livio Umeå satte min hjärna igång och fundera på hur vi skulle gå vidare med vår resa. Det kändes som vi åter igen var tillbaka på ruta ett.
Skulle det vara slut nu, skulle jag lägga mig ner och dö eller skulle vi åka till en Kennel och köpa oss en hund, skulle vi bara försöka glöma allt och gå vidare i livet, acceptera att vi inte lyckades få det så efterlängtade barnet...

Nej, vi satte oss och pratade egenom hur vi skulle gå vidare och vi kom fram till att vi vill försöka hitta en donator, helst en direktdonator. För att få till ett nytt försök i Umeå.
Det kommer inte att bli lätt. Men vi hoppas att vi hittar en vänlig själ som vill hjälpa just oss 💖🙏


Kram från B