Sakta, sakta..

Börjar jag klättra uppåt igen på stegen, mot ljuset och hoppet. Men det är lååångt kvar, själen och hjärtat värker men inte lika intensivt som det gjorde för bara någon dag sedan.
Min mamma sa här om dagen när vi talades vid i telefonen att tiden läker såren..Nej mamma, så är det inte..tiden kommer inte kunna läka dessa sår sa jag bestämt!
Hur ska tiden kunna läka och jag glömma bort att jag inte kan få egna biologiska barn?!


Ingen som har befunnit eller befinner sig i denna situation kan förstå hur ont det gör att inte lyckas bli gravid med hjälp av sin egen kropps resurser tillsammans med den man älskar. Att kroppen inte vill fungera, och inte leverera det som är min högsta önskan.


Jag blöder väldigt intensivt, mycket mera än vad jag brukar och ont i magen till och från, de hugger liksom. Tycker att jag känner mig lite yr också till och från. Frågade barnmorskan på IVF igår fredag om det här och hon trodde inte att det berodde på Fragmin sprutorna, de var bara naturligt sa hon. Slemhinnorna har byggts upp och blivit extra tjocka under den påfrestande behandlingen och därför blöder det nog lite mer än vanligt.


Den 9 december på em ska jag till IVF och få ljusbehandling, det blir bra. Tycker att det hjälper mig att må bättre.

Kram fr B